Vad är vår funktion?
Lekmannaförbundet är en självständig frivilligorganisation inom Svenska kyrkan som arbetar i trohet mot Svenska kyrkans bekännelse på försam-lingsnivå, stiftsnivå och riksnivå. Förbundet vill skapa opinion för kristna värderingar i samhället, samla kvinnor och män i alla åldrar till engagemang och ansvarstagande för kyrkan, främja kristen gemenskap och fördjupa kunskapen om den kristna tron och kyrkans liv, vara ett forum för samtal inom kyrkan om dess uppgifter och möjligheter samt vara en röst för lekmän i Svenska kyrkan. Den som stödjer denna förbundets målsättning kan bli medlem.
/Ordförande Anders Nordberg
Har uppdraget förändrats?
Som Du kan se på sidan Vår historia fyller vi snart 100 år. De vi tillber är naturligtvis desamma genom seklerna. Men sättet att göra det har förändrats. Till det bättre eller till det sämre kan diskuteras. Men förändrats har det. Kunde man hämta någon från från rörelsens start och sätta honom eller henne på kyrkbänken under en av vår tids högmässor, undrar jag hur den personen skulle reagera?
Kan vi då ha samma mål/inriktning/uppdrag inom lekmannarörelsen idag som för hundra år sedan, nu när så mycket förändrats? Jag såg på TV, minns inte var det geografiskt var ifrån, om bilens barndom. Då skulle en man gå framför bilen med röd varningsflagga och smälla av ett knallskott i vägkorsningarna för att varna för den annalkande bilen. Det inser väl alla att det vore orimligt idag. Men hur ser det ut på lekmannafronten? Har vi hängt med i utvecklingen? Eller skall vi kanske inte följa alla tidens nycker?
Under rikskonventet i somras i Skara stift, på Hjälmareds folkhögskola, startades det upp ett antal "nätverksgrupper" med avsikt att mer eller mindre informellt arbeta med olika frågor som rör rörelsens framtid. Dessa grupper är:
- Rekrytering
- Göra oss kända
- Vilka är våra uppgifter? Vad uträttar vi?
- Bibelstudiematerial
- Vem styr verksamheten? "Prästkyrka" eller "lekmannakyrka"?
- Bön - Bönbok
Intresset för detta arbete var glädjande nog betydligt större än vad arrangörerna förväntat sig. Tyvärr var det ju bara de som var med på rikskonventet som kunde ansluta sig. Och hur fortsätter vi arbetet på geografiskt skilda håll? I nästa nummer av vår tidning kommer det därför att bli lite mer kött på benen. Men här finns ju punkt tre, som med tanke på den här sidans rubrik, kan vara något att redan nu börja fundera på. Kanske starta en liten grupp på hemmaplan. Det känns ju väldigt viktigt att vi vet varför vi finns till.
Vid pennan: /Webbansvarig